Cute Polka Dotted Purple Bow Tie Ribbon

Våga prata om det- du är inte ensam

Har tänkt länge att skriva mer om detta ämne men det är svårt att sätta ord på känslor och erfarenheter ibland.
Jag har skrivit lite innan om att jag under en lång period har varit utbränd och deprimerad.  Jag tycker att detta är riktigt viktiga ämnen att prata om då tyvärr många och då främst många unga människor lider av ångest och depression. Om jag skriver om mina erfarenheter kanske det hjälper någon därute vilket är guld värt.
 
När jag växte upp kände jag mig alltid annorlunda då jag ofta misstolkade vad folk sa och var väldigt känslig. Jag behövde lite extra tid på mig att förstå vissa saker och ofta hängde jag inte med i konversationer. Jag sågs som väldigt blyg och tyst då jag ofta hellre obsrverade istället för att vara i centrum av uppmärksamhet.  
 
Ju äldre jag blev desto större skillnad blev det mellan mig och andra människor. Det kändes som att jag alltid låg ett steg efter. Jag blev mobbad-utfryst för att jag sågs som tyst, tråkig och konstig. "Den där tysta hästnörden". Jag förstod inte varför ingen gillade mig- jag är en god människa som är väldigt omtänksam och aldrig säger något ont om någon men trots det dög jag inte. Jag var bara konstig för att jag ville inte gå på fest, ville inte sminka mig och ha den mest moderna modestilen med de dyraste märkena o.s.v. Om jag var mig själv dög jag inte, om jag försökte att vara som de andra dög jag inte heller. Vad jag än gjorde blev det fel. 
 
Långt senare fick jag svar på vaför jag känt mig annorlunda och det var när jag var runt 18 år och gick andra året på gymnasiet och fick diagnoserna Aspergers syndrom och social fobi. Aspbergers syndrom är en form utav autism och innebär att man ofta har problem i sociala interaktioner att tolka vad andra menar, svårt att läsa mellan raderna och liknande. Min aspberger har jag fötts med och kommer att vara en del av mig hela livet. Social fobin har uppkommit i samband med mobbningen. Det förstörde mitt självförtroende och självkänsla att jag blev rädd för att säga och göra något som skulle uppfattas som konstigt. Jag har väldigt svårt för att lita på folk då jag har blivit "kompis dumpad" så många gånger och har svårt för att öppna upp mig och lära känna folk på djupet. Vilket är trist då jag ändå är social och vill tro det bästa om folk men det är svårt när man har blivit bränd tidigare. 
 
Barn är bara barn brukar man säga. Men det är fortfarande aldrig okej att barn mobbar andra barn. Mer behövs göras i skolorna för att skydda barnen. Man måste börja tidigt att lära dem hur man behandlar andra. Om man ser något otrevligt hända får man säga till eller säga till någon annan om vad som hände så att hjälp kan ges. Att se någon bli mobbad och inte göra något åt det är precis lika illa som att mobba själv. Det värsta för mig var att jag var själv så många år i skolan men ingen brydde sig tillräckligt mycket för att fråga hur jag mådde eller varför jag jämt var ensam utan några vänner. Folk blundade och tittade bort. Det sårar lika mycket som hårda ord.
 
De små sakerna kan göra stor skillnad. Att säga hej till någon i korridoren, fråga hur någons helg har varit och liknande. De små, små sakerna man kan göra för att visa att man ser någon och bryr sig kan rädda liv. Ett litet hej kan göra enorm skillnad mellan en usel dag och en bra dag. Ta hand om varandra och sprid kärlek och värme. Världen behöver inte mer mobbning och hat. 
 
Det finns alltid hjälp att få. Ibland kan den vara svår att hitta men den finns alltid där. Finns alltid någon som bryr sig. Om du mår dåligt ta kontakt med en familjemedlem, en vän, skolkuratorn, skolsköterskan, en lärare, BRIS, läkare eller en hjälplinje.
 
Här finns information till olika hjälpinjer man kan ringa in till om man mår dåligt och behöver hjälp.
https://dininsida.se/sjalvhjalp/hjalplinjer-jourtelefoner-akutsamtal/ 
 
Det svåraste med psykisk ohälsa är att det inte alltid syns på utsidan. Man kan verka vara en glad, social människa men egentligen är väldigt deprimerad. Man kan vara rik med ett vackert hus och en perfekt familj men fortfarande vara helt miserabel. Döm inte folk efter utseende och livsstil. Var trevlig mot de du möter och visa respekt, omtanke och medkänsla. Hjälp varandra och lyssna om någon behöver prata. Att känna att någon lyssnar hjälper mycket. Det får en att känna att man finns. 
 
Det tar tid att ta sig ur en depression och att jobba på sitt självförtroende och självkänsla. För mig har det tagit flera år och jag har fortfarande en bit kvar. Det är bara att kämpa <3
 
En annan viktig punkt är hur folk beter sig på internet. Nätmobbning är väldigt allvarligt. Att folk känner att de kan skriva vad som helst bakom skärmarna utan konsekvenser är riktigt farligt. Man måste alltid, alltid tänka efter innan man skriver något om det är något man kan stå för. Det kommer sedan alltid att finnas kvar på internet. Det kan förstöra så mycket inte bara för den som får näthatet men även för den som skriver då det kan vara olagligt samt kan förstöra din framtida karriär om din potentiella arbetsgivare ser vad du skrivit innan och får en negativ bild av dig. Att skriva något negativt och elakt till någon annan över nätet är aldrig okej. Att hänga ut folk är aldrig okej heller. Jag har sätt så många exempel på folk som fått näthat som sedan hänger ut näthataren och i sin tur uppmanar till hat mot den personen... Vilket inte leder någonvart! Då blir man själv en näthatare! Om man uppmanar till det. Finns ingen logik bakom där. Alla har alltid ansvar över sina egna handlingar. Alla handlingar leder till konsekvenser. 
 
Ett exempel jag ofta tar upp är hatet mot Starstable teamet. De får tyvärr väldigt många negativa och hemska kommentarer. Kommentarer som "denna uppdatering suger", "de gör adrig något som vi spelare önskar oss" , "de är bara ute efter pengar". Vilket inte alls stämmer. Det kanske tar tid innan just din uppdatering som just du önskar dig men de tar in alla förslag och jobbar på det. Vissa grejer tar längre tid än andra att klura ut helt enkelt. Många, många, många önskningar från oss spelare har redan uppfyllts som tex sadelgjordar, att kunna köpa fler hästar än en, uppdaterade hemstall, leda häst funktionen, billigare hästtransporter, mer kamera alternativ, att kunna rida barbacka och utan träns, alla hästraser som nu finns och alla som kommer att läggas till, emoticons, alla appar, fler områden, uppdaterad grafik osv. 
 
En intressant punkt som Esmeralda Silverforce tog upp nyligen var att det känns som att många som har vuxit ur spelet är väldigt aktiva tyvärr med att vara riktigt negativa i communityt med att spy ut elaka saker. Hon poängterade också ut att målgruppen de skapar spelet efter är barn. Att man själv då tröttnar och växer ur spelet är ens eget problem, förstör inte för andra på grund av det. Om du inte gillar spelet längre, sluta spela.Finns absolut ingen anledning att stanna kvar bara för att sprida negativitet och dålig stämning om du inte gillar det, gå till något annat du faktiskt tycker om och låt oss som gillar spelet vara ifred.
 
 
Vill poängtera än en gång att vi spelare har ingen aning om vad som händer bakom kulissserna i spelet. Vissa önskemål kan ta väldigt lång tid att planera. De brukar planera ett år i förväg och sedan får de göra ändringar allt eftersom ifall något händer och inte fungerar under vägen. De har jobbat väldigt hårt på att göra servrarna myckett stabilare, översätta till många olika språk, göra början av spelet mycet mer intressant och lättare för nya spelare, uppdatera grafiken till modern standard och liknande. Mycket hårt arbete ligger bakom. Saker tar tid. Jag älskar spelet och är villig att vänta på det jag vill ha. Jag älskar Starstable, det är mitt absoluta favoritspel <3
 
Får ta och runda av här då detta blev en låång text. Tackar så hjärtligt för att ni läser! <3
Ha det bra och ta hand om varandra! Kram <3
 
 
 
 
 

Kommentarer:

1 Delfina:

Jag känner igen mig i så mycket som du skriver, inte minst att känna sig utanför och konstig, och att ingenting någonsin blev rätt hur man än försökte passa in eller vara sig själv. Det är sånt som fortfarande gör att jag drar mig undan i sociala situationer och det sitter som djupa sår inombords fortfarande. Jag kan än i dag vara rädd för att anses vara konstig, trots att jag försöker rycka på axlarna åt vad andra tycker. Tack för att du tog upp detta <3 I stunder av ensamhet kan det vara skönt att veta att fler gått igenom samma sak, även om det inte borde få vara så överhuvudtaget. Kram <3

Svar: Stay strong! <3 Tack för din kommentar. Håller helt med ingen ska behöva utsättas för mobbning. Kram <3
Cecilia Gladefield

2 Filipa:

Superbra inlägg, det du skriver är så sant! Man måste verkligen tänka på hur man är mot andra, jag vet att det låter klyschigt men ord kan ibland skada mer än slag (även om det såklart också är vedervärdigt, men ord dröjer sig kvar, nästlar sig in i hjärnan tills man börjar tro att det är sant). Har som tur är aldrig blivit utsatt för mobbning, är själv medveten om att jag har lätt för att få vänner. Visst, ibland har jag känt mig som den ensammaste människan på jorden när jag bråkat med mina vänner, men inget allvarligt. Däremot har en mycket nära vän till mig blivit utsatt för mobbning av en person, både fysiskt med slag men också psykiskt med rakt igenom taskiga kommentarer avsedda för att såra. Detta har hon blivit utsatt för av en (ibland två) person i sin klass under skoltid, och även om det ”bara” är en person så är det så (ursäkta språket, brukar försöka undvika att svära men denna gång kändes det som att det behövdes) j*vla fegt av de andra att inte göra något, inte ens hennes kompisar i den klassen! Jag förstår att man kan vara orolig för att själv bli utsatt, men om man nu inte själv vågar säga till mobbaren är det minsta man kan göra att hämta en lärare/annan vuxen! Det har varit svårt för mig att stoppa detta, vi går i olika klasser (inte bara parallellklasser utan årskurser, så jag har aldrig varit närvarande när detta händer) men jag har funnits där för henne, tröstat och peppat, och tjatat på skolan att något måste göras! Och det har nästan varit det värsta: visst, mobbaren kan ha det jobbigt hemma, vilja ha uppmärksamhet osv, men det är INTE mobbaren som är ”offret”. Det känns som om skolan ofta glömmer bort den utsatta och bara ”åh, det är så synd om mobbaren”. Missförstå mig inte, man kan ha det jättejobbigt, men det borde ändå vara mobboffret som det är mest synd om, som borde hjälpas! Nu har det iaf avstannat, men min vän och hennes föräldrar har fått vara på rektorn hur många gånger som helst om att något måste göras! Tycker att skolor måste ha ett bättre sätt att hantera mobbning, det är inte okej att jättemånga unga och barn utsätts för det varje dag! Om man har en mobbad kompis så tycker jag dels att man ska säga ifrån, tala om för mobbaren att det inte är ok att hen gör så där, men också, om man som jag inte haft möjlighet att göra detta, finnas där om så bara för att lyssna. Bland det viktigaste som finns är att ha någon som visar att hen bryr sig, som lyssnar och peppar. Så stå upp för varandra, och kom ihåg att det ALDRIG är dig det är fel på, det är mobbaren som gör fel oavsett vad hen säger. Alla är perfekta och vackra precis som de är, man ska få se ut och vara precis som man vill! Vill man inte sminka sig, gör inte det! Vill man, gör det! Vill man gå runt och leka att man är E.T, gör det, dock ska man inte försöka flyga med cykeln, det kommer inte sluta bra... Var snälla mot varandra, man måste inte tycka om alla men man ska fortfarande inte vara taskig. Säg hej, bjud in till samtal om du märker att hen är lite utanför genom att t.ex fråga ”vad tycker du om detta?”. Sen så kanske den personen inte är så intresserad av att prata, jag kan också tycka det är skönt att bara vara ensam ibland (och t.ex läsa, det är bland det bästa som finns!) men ensamhet ska vara självvald och inte påtvingad, då har man iaf bjudit in så att personen har möjlighet om hen vill. Var snälla mot varandra, sprid kärlek, och vad som än händer, sluta inte kämpa! Skickar telepatiskt så mycket styrka och kärlek jag bara kan till er som läser denna kommentar, så att ni fortsätter kämpa för både er själva och andra❤️

Svar: Tack för kommentaren <3 Preach it! ;) <3
Hemskt när skolorna inte gör tillräckligt.. Lärare som ser varje dag och rektorer, ooh ush vad arg och besviken jag blir.
Cecilia Gladefield

3 Ann Oaktree:

Superbra inlägg! Så sjukt viktigt! <3

Svar: Tack! <3
Cecilia Gladefield

4 Alva Lionrock:

Sjukt bra skrivet asså! Helt otroligt vad folk kan vara dumma över nätet, ett bra ämne att ta upp det här!

Svar: Tack! <3 ja Sorgligt hur folk tror att de kan bete sig hur som helst :/
Cecilia Gladefield

5 Daniela Silvergarden:

När jag gick i 6:an märkte jag att jag inte kunde fokusera på saker pga. det var så högljutt i klassen. Och jag började halka efter i matten vilket fick mig att tänka saker som "Varför kan jag inte det här, något måste vara fel på mig, jag är oduglig."

Nån månad innan avslutningen gjordes en utredning och jag fick diagnosen Aspergers. Jag har lärt mig att leva med det och det påverkar mig till viss grad.
Jag trivs bäst när det finns rutiner och jag har svårt för oväntade ändringar. Gymnasiet är ett exempel; schemat kunde säga en sak men lärarna kunde säga något helt annat. Tillslut visste jag inte vad som gällde och idag är jag osäker när någon säger en sak. Jag tänker "Är det som den människan säger eller menar den annat?"
Jag har haft lite svårt med ett par kompisar då jag har strulat till det rejält(mitt fel och bara mitt)

Att vara i stallet är att vara i paradiset. Här kan jag vara mig själv. Det är samma rutiner, samma folk, samma delad glädje för hästarna.

Det är svårt att återhämta sig efter ett besked och det tar tid, men man ska komma ihåg att man inte är ensam. Jag skulle släppa allt för någon som behövde mig just nu. Säg till så lyssnar jag :)

Ha en skön dag<3

Svar: Känner igen mig i din kommentar också. Stallet är verkligen en oas där inget förändras. Hästarna är väldigt tydliga med vad de vill och känner medans människor är väldigt kluriga ibland. Säger en sak men menar egentligen något annat..Är lite segt med en sen diagnos, lite bitter är man då man behövt hjälp så långt innan dess men skönt at äntligen få veta.
Tack <3 Kram<3
Cecilia Gladefield

Kommentera här: