Cute Polka Dotted Purple Bow Tie Ribbon

Ibland mår man inte bra och det är okej

Ibland går livet inte som man tänkt sig. Ibland känner man sig nere och det är helt okej, det händer oss alla, tyvärr.
 
Att logga in och ta en mysig ridtur i Jorvik är helande när man känner sig nere.
 
Jag har under en väldigt lång period lidit av en svår depression. Nu är det t.o.m så illa att jag är sjukskriven på heltid från jobbet. Det är väldigt jobbigt att inte ha ork för någonting när man är en sådan överambitiös människa som jag är. Kryper i fingrarna på mig då det finns jättemycket jag vill göra vilket gör mig väldigt ledsen när jag inte har ork eller motivation för det.
 
Jag går på medicin och besöker kurator regelbundet. Medicinen kan ibland vara jobbig då jag ibland kan få humörsvängningar. Fick väldiga humörsvingningar i onsdags. På onsdag eftermiddag efter att jag äntligen fått igång Starstable på min dator efter en timmes försök och jag äntligen hade köpt mig en urgullig ponny så krashade jag totalt. Helt plötsligt blev jag jätteledsen och orkeslös. Det höll i sig i flera dagar. Jag var jättetaggad och superglad att ponnysarna skulle komma, är det därför jag krashade så hårt? Vem vet...
 
Det är en kamp varje dag att gå igenom en depression. Det värsta är att det inte syns alla gånger vilket gör att folk missförstår en och viftar bort ens mående med att man bara "har en dålig dag". Depression är en form av sjukdom, det påverkar en enormt fysiskt också, men det syns inte alla gånger. Därför kan folk bli väldigt missförstående och tycka att man är löjlig och säga saker som "ryck upp dig!" och liknande. Det är väldigt jobbigt att inte bli tagen på allvar. 
 
En annan aspekt som gör detta jobbigt för mig är att jag vill vara en sådan bra ambassadör för Starstable som möjligt. Jag vill aktivt kämpa emot mobbning i communityt och sprida förståelse och glädje. Det är svårt att peppa andra när man själv inte mår bra. När jag är ledsen får jag dåligt självförtroende och börjar jämföra mig med de andra ambassadörerna som gör ett superbt jobb och då känner jag mig otillräcklig i jämförelse och blir väldigt stressad. Man ska aldrig jämföra sig med andra men det är svårt att låta bli. Jag vet att jag duger som jag är och att vi ambassadörer är alla olika och det är helt okej men ibland är det svårt att komma ihåg det.
 
Jag älskar att vara en del av detta fantastiska communityt. Älskar att blogga och att få kontakt med spelare över Instagram. Det gör mig lycklig, det ger mig energi. Jag älskar SSO och alla fantastiska människor som finns omkring det. Att jag inte kan vara lika aktiv som jag vill gör mig frustrerad. Jag vill vara en bra förebild och inspirera folk och starta diskussioner i communityt och skriva jättebra blogginlägg men alla dagar finns inte ork eller motivation där. 
 
Har ni eller kämpar ni just nu med er mentala hälsa? Ni får gärna dela med er utav era erfarenheter. Det är bra för folk att se att de inte är ensamma om att ha det kämpigt. Det är en av många anledningar till att jag delat med mig av mina problem här på bloggen. Om jag kan hjälpa någon att känna sig mindre ensam betyder det hela världen för mig. 
 
Ta hand om er och jag hoppas innerligt att alla problem som ni har löser sig! <3 Kram!
 
 
 
 

Kommentarer:

1 Daniela Silvergarden:

Vart ska jag ens börja? Jag har haft perioder på jobbet där min mentala hälsa har tagit stryk. Min kollega vet allt om jobbet eftersom hon jobbat där förut och jag kan inte låta bli att jämföra mig med henne. Hon är snabbare, bättre på ridning och mer perfekt för jobbet medan jag inte ens är en tiondel så bra som hon är...
Sen ibland när jag fått tillsägningar har jag ångest i timmar efteråt och ibland ligger jag på kvällarna och tänker "blev det gjort? skulle jag gjort något annorlunda?" och det är hemskt att tänka så :(
Jag vill jobba kvar för att få lite arbetserfarenhet i livet men samtidigt har jag funderat på att sluta eftersom jag är rädd om min mentala hälsa och min kollega är fullt kapabel att klara jobbet själv, utan en loser som jag...

2 Isabelle Rainfield:

Man kan sÄga det många gånger utan att det tröstar när man är nere - men man är INTE ensam! <3 jag hade noll erfarenhet av psykisk ohälsa förrän det drabbade mig. Helt plötsligt fick jag panikångestattacker som triggades igång av jobbiga, offentliga situationer. Under seminarier/föreläsningar (på universitetet), på tunnelbana och bussar och på möten typ.
Jag blev skickad på remiss från vårdcentral till en KBT-terapeut som jag gick till regelbundet under ett par veckor. Blev jag frisk? Nej såklart inte. Jag kommer alltid ha panikångest men den drabbar mig på olika sätt. När jag är stressad och har mycket att tänka på så är den som värst. När jag har det lugnt omkring mig så är den som snällast mot mig.
Det värsta är att jag skäms över att jag inte orkar umgås med vänner varje gång. Men de vet att jag är sjuk så de nästan större förståelse än vad jag har. Men det känns trist att åka hem en fredagkväll för att jag inte pallade åka tunnelbana till andra sidan stan.
Men man har sina ups and downs! Panikångesten är som ett kvitto på hur stimmigt jag har det i min omgivning, och jag tar den alltid på största allvar.

Stor kram till dig! <3

Kommentera här: